det slår men det hörs inte
du säger ord men det känns inte

jag är dummare än jag själv trodde
gud gav mig fel ögon

det förändrade allt och inget
det gnager som pälsänglarna på mina kläder
det är därför jag alltid har hål i dom.

jag bara slänger allt på golvet.
tittar och tänker "där ligger som bra, åh vad fint"

så kommer änglarna och gör det de alltid gör.
sen står jag där. jävla puckad.

ett konstigt, frustrerat lugn brusar i mig
som efter varje gång hon sa att det aldrig skulle hända igen
varje gång hon lovade.

som efter jag insåg att han aldrig skulle älska mig trots allt.
det såg bara bra ut att. det var allt det någonsin handlade om.

som efter den gången jag fick växa upp på ett badrumsgolv.

för femton, tio år sedan brukade jag rulla ihop hugge till en kudde
lägga min under våningsängen och gråta till jag somnade när jag kände så.
konstigt vilken tröst han gav mig. hugge.

nu hatar jag någon som aldrig gjort mig något.
och dig. fan.
men jag är bra på att låtsas.
gör alltid det av någon konstig anledning.

att det inte rör mig
att det aldrig ens kändes
att du är dum som tror något annat

det behövs inte disskuteras.
den enda jag pratat med var en tjej med fett rött hår
hon hade rosa katter i öronen och sjalar på huvudet
när håkan sjunger om det fulaste flickan i världen
då tänker jag på henne.

jag kan inte mer än så
önskar jag kunde vara annat
jag jämför er och han hade aldrig
å andra sidan hade du aldrig

asfalten är för mjuk mot den bleka huden
den blir prickig och jag önskar igen
att jag vore tre år äldre

jag slutar tänka
önska prata skriva
mörkret slutar skina
i en öronproppstystnad

en sån tystnad som alltid upplever
sig själv som vacker.